Söndagsläsning: Eva Dickson med prestationer utav manlig klass

Hon var en bortskämd överklasskvinna men,
också en rasande skicklig bilförare

Vidare i vår söndagsläsning följer vi i spåret utav Rosa Bandet och hyllar våra kvinnor, näst ut är:

Eva Dickson -
Den svenska kändisen som utförde ”prestationer av högsta manliga klass”

Eva Dickson föddes 1905 på Steninge Slott i Sigtuna, Uppland och gifte sig som 20-åring med Olof som var en förmögen godsägare med passion för rally. Det tog inte lång tid för Eva att lära sig köra bil. Efter det körde hon ensam omkring i en fransk Ballot i rasande hastighet på grusvägarna runt Vagnhärad.

Även Eva hade passion för rally varför hon ställde upp i Monte Carlorallyt och tog sig faktiskt i mål.

 Hon blev också den tredje svenska kvinna att ta flygcertifikat vilket på den tiden var mycket uppseendeväckande.

Eva Dickson umgicks med sin tids kändisar som storviltjägaren baron Bror von Blixen som hon senare också skulle gifta sig med och Ernest Hemingway.

Trots sin uppväxt på Steninge slott lärde sig Eva
att hantera enklare fel, som när kylarvattnet kokade lade hon en
våt filt över motorhuven för att sänka temperaturen

”Kvinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda, hon bleker sitt hår, hon dricker champagne och röker cigaretter tills hennes fingertoppar är bruna av nikotin. Hon föder inte ens barn längre. Se på er själv, Madame, vad duger ni till?”

”Jag kan köra bil”, svarade Eva Dickson.

”Köra bil! Varje bildad människa kan köra bil, spela bridge och dansa. Det hör helt enkelt till allmän-

bildningen”, utbrast hennes bordskavaljer.

”Men jag ska köra från Nairobi och till Alger.”

”Jag slår vad om att ni inte klarar det!”

”Vadet är antaget. Den som förlorar bjuder hela gänget på champagne.”

Samtalet, återgivet i Eva Dicksons reseskildring ’En Eva i Sahara’.

Det var en svår och dramatisk resa genom
bland annat den tidens Uganda, Sudan, Tchad, Niger,
Sahara och Algeriet

Hon reste till Afrika för att köra bil från Kenya genom Sahara till Alger vid Medelhavet på 30 dagar. 

På den tiden fanns inga vägar i Afrika. 

Det var 1932 och hon köpte en öppen sexcylindrig Chevrolet som utrustades med vattensäckar, bensinfat, proviant, spadar och tältsängar. Eva anställde också en man som hon turligt nog träffade på själva avresedagen – Hassan Ali – som skulle laga mat och meka med bilen under resans gång.

I Eva Dicksons reseskildring kan man läsa om vedermödorna. Speciellt efter att de passerat Uganda då bildäcken svällde av hettan och exploderade. Eva drabbades då också av malaria med feber, värk i kroppen, frossa och illamående som följd. De sov i tältsängar under bar himmel med bitande kyla och hennes händer märktes av frostskador. På dagarna satt de ofta tolv timmar i sträck och skumpade på de eländigt dåliga vägarna. Stannade gjorde de endast för ’toalettbesök’ och för att äta eller för att reparera bilen och byta däck. 

Vid ett tillfälle när framkomligheten var lika med noll utanför Tchad kom de inte längre. Detta då bron de skulle åka över helt enkelt inte fanns. Eva lyckades låna en häst och red tolv timmar i sträck till Bongor där hon lyckades få den franske kommendanten som ansvarade för brobygget att kommendera ut 900 byinvånare på orten för att bygga en bro åt henne. Bron stod färdig efter bara tre dagar då hon kunde fortsätta sin vanskliga färd. Vid ett annat tillfälle erbjöd en hövding Hassan Ali trettio kameler om han fick gifta sig med Eva. Vad Hassan svarade framgår inte men Eva nobbade.

Det var en resa med dagliga äventyr. I boken berättar hon att hon jagade bort en giftorm genom att kasta en bibel på den. Vid ett annat tillfälle lånade hon en häst och red genom natten medan lejon röt i buskarna för att hämta hjälp då de hade kört fast. 

Eva Dickson och Hassan Ali grävde sig fram genom Saharas sanddyner. De använde 27 kördagar mellan Nairobi och Alger och vann vadet. Därefter fortsatte de till Stockholm där hon och Hassan Ali blev firade som stora kändisar.
Tidningen Vecko-Journalen publicerade Evas äventyrliga reseskildring. Efter det fortsatte hon jobba för tidningen, bland annat som krigsreporter i Abessinien som är dagens Etiopien.

Trots alla sjukdomar hon drog på sig i sin bilfärd genom Afrika så blev hon snart rastlös och längtade tillbaka till äventyret. I sina memoarer skrev hon: ”Jag tror att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Eva fick verkligen smak på att köra bil och bara några år senare försökte hon ensam köra bil från Stockholm till Beijing. Den 3 juni 1937 startade hon från Norr Mälarstrand i en specialutrustad ny Ford Cabriolet. Reskassan var ganska skral den här gången och på bara 800 kronor. Eva körde genom Turkiet, Iran och Brittiska Indien till Calcutta. Bara att komma så långt var en enastående prestation. Men det var tufft, istället för mat köpte hon bensin för sina pengar.

 I Calcutta var hon pank och hon var vansinnigt mager och hamnade på sjukhus. Läkarna förbjöd henne att fortsätta sin äventyrliga resa över Himalaya och in i Kina.

Då slog hon vad – igen – med en engelsman om att det gick fortare för henne att köra tillbaka till London än det tog för honom att åka ångbåt. Men ödet ville annorlunda då hon bara kom till Irak. Där, strax utanför Bagdad körde hon av en bro och bröt nacken. Hon dog direkt.

 I april 1938 begravdes hon i Stockholm. Man kan lugnt säga att hon levde ett vilt liv under de 33 år hon fick leva. I en tidning stod det om henne: ”Flera av hennes prestationer voro av högsta manliga klass”.