Trotsa fördomarna med rullstolsbundne Jörgen och hans Ford Mustang GT

För några år sedan skadade sig Jörgen Abrahamsen i badolycka som gjorde honom förlamad från bröstet och nedåt, samt delvis i armar och händer.

- Jag trodde att livet var kört, säger Jörgen.
Men han gav inte upp sitt motorintresse. Han importerade en röd Ford Mustang GT 2007:a cabriolet från USA och anpassade bilen. En pojkdröm gick i uppfyllelse.
Anpassningen har Jörgen betalat själv. Och genom att importera en bil från USA höll han kostnaderna nere kostnaderna. Efter drygt 100 arbetstimmar var drömbilen färdig. 

Det är Bilanpassning i Staffanstorp som stått för arbetstimmarna av Mustangen, vad man gjort är bl.a. Följande:
Bilen är utrustad med fyrpunktsbälte, anpassats med en extra lättverkande servostyrning och ett specialanpassat gas- och bromssystem som styrs med hjälp av en formgjuten klyka vid växelspaken.
Dessutom finns det ett särskilt system med tre knappar i nackkudden där Jörgen reglerar blinkers, torkarblad och spolning. Sedan finns det även en kran som lyfter in Jörgen i bilen med hjälp utav en sele.

Trots alla dessa makapärer kan även Jörgens fru köra bilen då orginalpedalerna finns kvar.

Som avslutning innan Jörgen drar ut på vägen säger han:
- Visst kostar det en del, men när man ger gas en dag med vackert väder och känner vinddraget så är det äkta livskvalitet.

Känner även du någon, som liksom Jörgen – vill ha lite mer kvalitet bakom ratten, men kanske inte har möjligheten, så kan säkert Bilanpassning iStaffanstorp lösa problemen för dig med motorintresse då företaget är den volymmässigt största ombyggaren av bilar för personer med en funktionsnedsättning i södra Sverige, där de skräddarsyr bilar för personer med en funktionsnedsättning sedan 1992.
- Vi vill hjälpa alla som har ett funktionshinder att få friheten tillbaka, säger Björn Kayser, företagsledare på Bilanpassning i Staffanstorp.
Liksom Jörgens Ford Mustang GT 2007 specialanpassas över 200 bilar där per år.

Info & Foto: Bilanpassning i Staffanstorp

Söndagsläsningen: Mercedes Jallinek

Vidare i vår söndagsläsning följer vi i spåret utav Rosa Bandet och hyllar våra kvinnor, näst ut är:

Hennes smeknamn har givit namn åt ett av världens mest kända bil-märken – Mercedes.

Hon var bara tio år när pappan Emil Jellinek döpte en bil efter henne. Men frågan är om hon ens hette Mercedes. Hennes riktiga namn var Adriana Manuela Ramona. Mercedes var tydligen bara ett kärleksfullt smeknamn. Ordet eller namnet Mercedes är spanska och betyder ungefär nåd, älskvärdhet och ynnest.
Emil Jellinek var österrikisk konsul i Nice, Frankrike och en väl ansedd affärsman som älskade bilar och som också gav sig in i bilbranschen – bland annat med Daimler som han besökte 1897. Då beställde han också sin första Daimler som hade en motor på två cylindrar och sex hästkrafter. Toppfarten var bara 24 km/tim vilket var för långsamt för Jellinek som krävde att hans bilar skulle klara minst 40 km/tim.

Året därpå levererades hans nya bil men inte heller den räckte till tyckte han. Under motorhuven satt en 8-hästars motor som gjorde ett mycket bra jobb men ändå var den för klen skrev han till Daimler och bad dem bygga honom något exceptionellt vilket de också gjorde. 1900 fick han så sitt specialbeställda exemplar vilket gjorde den till världens första bil för landsväg med en motor på fyra cylindrar och hela 35 hästkrafter som drev på bakhjulen. Toppfarten var hisnande dryga hundra km i timmen. Mycket för sin tid. Bilen beskrivs ofta som den första riktiga automobilen – inte en hästdroska med imonterad motor.

Jellinek som både var tävlingsinriktad men också en skicklig marknadsförare ställde 1901 upp med sin racerbil i en hastighetstävling mellan franska Nice och Aix en Provence. Bilen vann och han döpte modellen efter sin dotter Mercedes. 

Ett år senare hängde han upp ett jätteporträtt på dottern på bilmässan i Paris. Mercedes Jellinek blev berömd inte bara för att ha gett namn åt en bil.
Hon blev också känd i hemstaden Wiens societet för två stormiga äktenskap. Men hon var aldrig särskilt intresserad av bilar utan dog bara 39 år gammal av skelettcancer.

Clärenore Stinnes Söderström

Hon körde jorden runt, 5 000 mil och hamnade i Sverige.

Vidare i vår söndagsläsning följer vi i spåret utav Rosa Bandet och hyllar våra kvinnor, näst ut är:

Clärenore Stinnes var dotter till en av Tysklands rikaste män. När hon bara var 26 år var hon också en av landets bästa racerförare. Men hon vill göra något mer, något häftigare som att till exempel köra jorden runt.

 Sagt och gjort och 1927 startade hon från Tyskland i en Adler Standard 6. Bredvid henne satt en man hon hade träffat för första gången två dagar tidigare. Han hette Carl-Axel Söderström och var en svensk filmfotograf.

Bilen som var bakhjulsdriven hade en motor på 45 hästkrafter och toppade 85 km i timmen. Efter Clärenore och Carl-Axel kom en lastbil med två mekaniker och flaket fullt av reservdelar. Där hade hon också bland annat lastat tre aftonklänningar, en låda dynamit, massor av cigaretter och 148 hårdkokta ägg. Hon hade också med sig en riktigt hyfsad reskassa på 100 000 tyska riksmark. Pengar som bilfabriken, Bosch, tyska bilindustrin och hennes pappa ställt upp med.

Clärenore hade planerat att resan skulle ta ett år men den kom att ta två år. Redan första dagen fick de punktering. Och efter femtio mil gick kopplingen sönder. I landet som då hette Jugoslavien tog ett kullager slut. Under dessa strapatser levde hon på sina hårdkokta ägg och cigaretter samtidigt som hon jagade på sina mekaniker.

De körde via Turkiet, Syrien, Iran och sedan upp till Georgien och genom Ryssland. I Moskva köpte hon 2 800 gevärspatroner för att skydda sig mot vargar och de beryktade banditerna som fanns längs den färdväg hon valt ut. Allt tog betydligt längre tid än hon planerat och när de till sist nådde Sibirien

var det vinter och 53 minusgrader. De bokstavligen grävde sig fram genom den kalla sibiriska snön och körde sedan genom Mongoliet till Kina och Peking.

De lastade bilarna på en båt och tog sig över till Japan. En annan båt tog sedan expeditionen till Hawaii och senare till Peru. Nu hade de varit ute i ett år. Bergen var så branta att de sprängde sig fram med dynamit och hyrde in peruanska indianer som släpade bilen upp för de väglösa sluttningarna. När de så kom fram till kusten lastades bilarna på en annan båt som tog dem till Amerika. Väl på amerikansk mark körde de tvärs över landet. Det skulle ta två år och 5 000 mil innan de kunde köra in i Berlin bland jublande människomassor.

Clärenore Stinnes blev den första kvinna att köra jorden runt. Och som sin co-driver hade hon svensken Carl-Axel Söderström som fotograferade hela resan. Men det fanns kärlek med också. Efter detta skilde sig Carl-Axel från sin svenska fru och gifte sig med Clärenore då de flyttade till Sverige.

Efter andra världskriget glömdes Clärenore Stinnes och hennes bedrift bort. Car-Axel Söderström dog 1976 83 år gammal och Clärenore dog 1990 då hon var 89 år. För något år sedan gjordes en tysk film om deras jordenruntresa. Filmen är en blandning av Söderströms dramatiska bilder och nyinspelade scener med bilder på en tunn, trött och ständigt rökande Clärenore.

Söndagsläsning: Eva Dickson med prestationer utav manlig klass

Hon var en bortskämd överklasskvinna men,
också en rasande skicklig bilförare

Vidare i vår söndagsläsning följer vi i spåret utav Rosa Bandet och hyllar våra kvinnor, näst ut är:

Eva Dickson -
Den svenska kändisen som utförde ”prestationer av högsta manliga klass”

Eva Dickson föddes 1905 på Steninge Slott i Sigtuna, Uppland och gifte sig som 20-åring med Olof som var en förmögen godsägare med passion för rally. Det tog inte lång tid för Eva att lära sig köra bil. Efter det körde hon ensam omkring i en fransk Ballot i rasande hastighet på grusvägarna runt Vagnhärad.

Även Eva hade passion för rally varför hon ställde upp i Monte Carlorallyt och tog sig faktiskt i mål.

 Hon blev också den tredje svenska kvinna att ta flygcertifikat vilket på den tiden var mycket uppseendeväckande.

Eva Dickson umgicks med sin tids kändisar som storviltjägaren baron Bror von Blixen som hon senare också skulle gifta sig med och Ernest Hemingway.

Trots sin uppväxt på Steninge slott lärde sig Eva
att hantera enklare fel, som när kylarvattnet kokade lade hon en
våt filt över motorhuven för att sänka temperaturen

”Kvinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda, hon bleker sitt hår, hon dricker champagne och röker cigaretter tills hennes fingertoppar är bruna av nikotin. Hon föder inte ens barn längre. Se på er själv, Madame, vad duger ni till?”

”Jag kan köra bil”, svarade Eva Dickson.

”Köra bil! Varje bildad människa kan köra bil, spela bridge och dansa. Det hör helt enkelt till allmän-

bildningen”, utbrast hennes bordskavaljer.

”Men jag ska köra från Nairobi och till Alger.”

”Jag slår vad om att ni inte klarar det!”

”Vadet är antaget. Den som förlorar bjuder hela gänget på champagne.”

Samtalet, återgivet i Eva Dicksons reseskildring ’En Eva i Sahara’.

Det var en svår och dramatisk resa genom
bland annat den tidens Uganda, Sudan, Tchad, Niger,
Sahara och Algeriet

Hon reste till Afrika för att köra bil från Kenya genom Sahara till Alger vid Medelhavet på 30 dagar. 

På den tiden fanns inga vägar i Afrika. 

Det var 1932 och hon köpte en öppen sexcylindrig Chevrolet som utrustades med vattensäckar, bensinfat, proviant, spadar och tältsängar. Eva anställde också en man som hon turligt nog träffade på själva avresedagen – Hassan Ali – som skulle laga mat och meka med bilen under resans gång.

I Eva Dicksons reseskildring kan man läsa om vedermödorna. Speciellt efter att de passerat Uganda då bildäcken svällde av hettan och exploderade. Eva drabbades då också av malaria med feber, värk i kroppen, frossa och illamående som följd. De sov i tältsängar under bar himmel med bitande kyla och hennes händer märktes av frostskador. På dagarna satt de ofta tolv timmar i sträck och skumpade på de eländigt dåliga vägarna. Stannade gjorde de endast för ’toalettbesök’ och för att äta eller för att reparera bilen och byta däck. 

Vid ett tillfälle när framkomligheten var lika med noll utanför Tchad kom de inte längre. Detta då bron de skulle åka över helt enkelt inte fanns. Eva lyckades låna en häst och red tolv timmar i sträck till Bongor där hon lyckades få den franske kommendanten som ansvarade för brobygget att kommendera ut 900 byinvånare på orten för att bygga en bro åt henne. Bron stod färdig efter bara tre dagar då hon kunde fortsätta sin vanskliga färd. Vid ett annat tillfälle erbjöd en hövding Hassan Ali trettio kameler om han fick gifta sig med Eva. Vad Hassan svarade framgår inte men Eva nobbade.

Det var en resa med dagliga äventyr. I boken berättar hon att hon jagade bort en giftorm genom att kasta en bibel på den. Vid ett annat tillfälle lånade hon en häst och red genom natten medan lejon röt i buskarna för att hämta hjälp då de hade kört fast. 

Eva Dickson och Hassan Ali grävde sig fram genom Saharas sanddyner. De använde 27 kördagar mellan Nairobi och Alger och vann vadet. Därefter fortsatte de till Stockholm där hon och Hassan Ali blev firade som stora kändisar.
Tidningen Vecko-Journalen publicerade Evas äventyrliga reseskildring. Efter det fortsatte hon jobba för tidningen, bland annat som krigsreporter i Abessinien som är dagens Etiopien.

Trots alla sjukdomar hon drog på sig i sin bilfärd genom Afrika så blev hon snart rastlös och längtade tillbaka till äventyret. I sina memoarer skrev hon: ”Jag tror att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Eva fick verkligen smak på att köra bil och bara några år senare försökte hon ensam köra bil från Stockholm till Beijing. Den 3 juni 1937 startade hon från Norr Mälarstrand i en specialutrustad ny Ford Cabriolet. Reskassan var ganska skral den här gången och på bara 800 kronor. Eva körde genom Turkiet, Iran och Brittiska Indien till Calcutta. Bara att komma så långt var en enastående prestation. Men det var tufft, istället för mat köpte hon bensin för sina pengar.

 I Calcutta var hon pank och hon var vansinnigt mager och hamnade på sjukhus. Läkarna förbjöd henne att fortsätta sin äventyrliga resa över Himalaya och in i Kina.

Då slog hon vad – igen – med en engelsman om att det gick fortare för henne att köra tillbaka till London än det tog för honom att åka ångbåt. Men ödet ville annorlunda då hon bara kom till Irak. Där, strax utanför Bagdad körde hon av en bro och bröt nacken. Hon dog direkt.

 I april 1938 begravdes hon i Stockholm. Man kan lugnt säga att hon levde ett vilt liv under de 33 år hon fick leva. I en tidning stod det om henne: ”Flera av hennes prestationer voro av högsta manliga klass”.

Söndagsläsningen: Bertha Benz

Först ut i vår "kvinno-månad" för att hylla Rosa Bandet är:
Vår serie i Kvinnor bakom ratten: 

Bertha Benz

Karl Benz brukar kallas automobilens fader.
Men i verkligheten var det hans hustru Bertha som fixade så att maken Karls bil blev verklighet.
Då Karl Benz på 1880-talet försökte bygga en encylindrig förbränningsmotor tog pengarna slut och det var risk att han var tvungen att avsluta experimenten.
Men då gifte han sig med Berta och hon hade med sig en ordentlig hemgift vilket gjorde att Karl kunde fortsätta jobbet på sin motor och 1886 fick Dr Karl Benz patentet på sin uppfinning – automobilen.

Folk var skeptiska mot sådana här nymodigheter i bilens barndom.
Hästdroskor var bättre ansåg man. När Karls bil äntligen var klar körde han bara kortare sträckor med den.

Men en dag 1888 utan att Karl visste om det stuvade Bertha in sönerna Richard och Eugen, fjorton och femton år gamla i en av makens bilar och körde från hemstaden Mannheim till Pforzheim där hennes mamma bodde.
Sträckan var 10,6 mil. Bensin i vanlig mening fanns inte på den tiden utan Bertha fick stanna till på de lokala apoteken och kemikalieaffärer för att där köpa Ligroin som är ett lösningsmedel som man får från petroleum. Dåtidens bensin.

Vid ett tillfälle fick hon bränslestopp men det ordnade Bertha och rensade bränsleledningen med sin hårnål. Värre var det då kedjan krånglade - något som hon inte kunde fixa själv utan fick ta hjälp av en smed. När de väl kom fram till Pforzheim efter skymningen skickade Bertha ett telegram till sin man och berättade om hennes och pojkarnas framgångsrika resa. 

Tre dagar senare körde hon samma sträcka hem igen och hon gjorde därefter en lång lista på vad som inträffat och vad som borde förbättras på bilen. Bland annat tyckte hon att bilen behövde en extra stark växel. Det var en del branta backar och bilen hade knappt orkat ta sig upp för dem. En extra växel skulle lösa problemet.

Berthas bilresa brukar beskrivas som världens första riktiga resa med bil. Och som fungerade som en testkörning. Hon hade kört 21 mil på två dagar. Det hade man knappt klarat med häst och vagn. Bilfärden fick mycket uppmärksamhet i de lokala tidningarna.  Det var förmodligen hennes syfte med resan och publicitet var precis vad Benz och hans automobiler behövde. Nu ökade intresset för Benz Patent Motorwagen.

Bertha Benz dog 1944 vid 95 års ålder. Hennes körsträcka mellan Mannheim och Pforzheim som hon körde blev 2008 officiellt godkänd som turistväg av de tyska myndigheterna – Bertha Benz Minnesväg och i staden Pforzheim har man rest en staty till hennes ära.